Jag utnämnde dig till regent
över detta mitt dimmiga rike
ett landskap utan kartor,
ett landskap utan like.


(Svarta trädskelett mot gråhimlen, vått gräs och löven faller alltid här. Huset vars väggar mumlar, och vinden ständigt. Man ser havet från fönstret, eller tunga molnen, lungor, det är valfritt. Högar med bråte, strandfynd, ponnyhästar med milda svartögon och de varelser som strövar, bufflar, fåglar, flugor, igenom alltihop. Tapeterna växer vilda och väggarna organiska, svajar.)


Här finns något svårt

ingen vet vart man ska göra av.
Det knyter händerna hårt,
blodiga halvmånar i handflatorna,
brinnande ögon under tårtrasorna.


(Böjer nacken, huvudet, det slås blodigt mot stenarna vid strandkanten. Sedan rakt in i nattmörkrets omfamning nästan som om det vore du, men jag är nog det fulaste som någonsin setts i den här bleka spegeln, hela hovet och havet borta, inte konstigt. Den här söndrade gestalten, klädd i mörka skuggor under ögonen, inte konstigt att du min härskare är tveksam, tafatt.)


Kronan på ditt huvud är för stor
den glider ner över luggen,
tynger ditt huvud

mot jord.


Jag bär
ännu mina horn

faller på knä


inför dig.