Hon vandrar längst
Felfriagatan och skrapar
skorna mot asfalten för hon ser
igenom alla fasader, alla tomma skal
alla blomstrande trädgårdar och
snickrandet på alla femhundraelva uteplatserna
karlakarlar som hamrar, spikar, sågar
så det skaver mot tinningarna

Hon ser familjer som gömmer sig
i husen under de färgglada
panelerna och den påklistrade
lyckan som de tapetserat upp mot
väggen i sovrummet där allt
skall vara kaffe och latte och
så där äckligt jordnära
nästan som en begravningsplats
och inte en hyllningsplats till
kärleken, livet, intimiteten
för de har glömt bort
sexet mot dörren på
golvet, i fönstret på dagen

hon ser frugan som vädrar
lakan som inte längre
behöver tvättas i maskinen
för de har glömt bort varför
de valde varandra och de var
dem mot alla, alla mot dem
inga måsten bara klapprande
hjärtan som brann
lika heta som skärselden
det var då och inte nu
det var förr och inte senare
för de har glömt
vad de en gång var

de har glömt
för de lever i idyllen med ett
rött hus och vita knutar
ungar som skriker
hundar som skäller
en lattefärgad lycka i sovrummet,
en svart volvo i garaget och
tulpaner i trädgården och
fikusar i fönstren

hon ser liken som vandrar
runt i garderoben och snubblar över
alla läppstiftsfärgade kragar
som gömts undan bland intorkat marmeladkladd
och förtvivlade tårar
alla skuldtvättande duschar
alla falska leenden
alla ofrivilliga försök att
få det att fungera

hon vill skrika sig hes
sparka i gruset och kräkas
över all påklistrad lycka som
de köper och slänger
hänger upp och förvränger
hon vill ta hammaren och banka
in i deras huvuden att de är personer

människor med känslor och viljor
för de verkar ha glömt bort
livet och leken
att de är personer
människor med
känslor och viljor

de verkar ha glömt
allt som är
viktigt