Har just beslagit en väninna med en lögn.
Det råder ingen tvekan om att hon ljugit och
det helt utan anledning.
Ingen har tvingat henne, ingen har pressat henne.
Hon bara satt där ljög. Alldeles av sig själv.

Att min förvåning var så stor berodde på att det
var en händelse ur MITT liv hon berättade för
en stor samling människor, en händelse som hon
gjorde till sin...

Alltså min berättelse som jag delade med henne för
flera veckor sedan, återberättar hon nu men säger till
alla att det var HON som upplevt allt från början till slut.

Men JAG står ju precis bredvid henne, har hon glömt
att det var jag som berättade detta, en händelse ur mitt
liv, delade jag med henne och så stjäl hon den!
Gör den till sin!
En skitsak! Egentligen, men om man tänker vidare
i några steg: vad mer har hon norpat ur mitt liv?
våra gemensamma vänners liv? Hon kan ju helt klart inte
hålla isär sina många berättelser...

Jag undrar stilla: är detta en form av mytomani?
Ska jag ta upp det här med henne eller ska jag bara
tyst och stilla dra mig ur hennes sfär.

Suck, och jag som var så glad över fullmånen
och stjärnorna och kastanjeträdets helikoptervingar
som är så trevliga att kratta ihop och man blir så lagom varm
och då smakar en kopp choklad så innerligt gott.

Jag menar - VEM behöver en mytoman? men
hon är väl olycklig stackarn...har kanske inte mycket till eget liv och då blir mitt liv en bra ersättning..