Jag såg blodet pulsera ut.

Jag såg hur det grön/gråa höet blev rött som blod.

Jag såg förvandligen.

Jag såg in i hennes matta ögon, de skrek.

Ylade efter döden.

Jag såg dödens piskor vina i luften.

Jag såg floden av blod i mellan hennes ben.

Jag såg hur dödens kedjor, hade kedjat sig fast i betong golvet som färgades rött.

Allt jag kände, de reflekterades i hennes ögon.

Hon visste vad som skulle komma till henne.

Döden var på väg, jag hörde billjuden. Den var snart på väg till henne.

Jag ville klicka loss grimskaftet och rädda henne.

Istället stängde jag dörren, den ända vägen hon kunde springa ut genom.

Jag stängde igen hennes ända hopp.

Hon var lika missförstod som jag, lika oönskad.

Lika trasig.

Döden kommer komma och ta henne.

Det värsta är att de kommer tillåta döden att sätta sina huggtänder i hennes bog.

Jag gick, försökte hålla mig uppe. Blodet förföljde mig.

Jag ville springa fort därifrån.

Jag gick sakta, försökte dölja synen med blodet.

Jag misslyckades, tårarna kom. De syntes aldrig, mitt ansikte var redan igenmurat.

Jag gick vidare och sa högt till döden; ta inte henne, ta mig.

Jag försökte hålla ihop.

Varför ska de alltid döda de som är missförståda?

Hatet för de, hur de tog våran tillit och spottade på den.

Den respekten är omöjlig att vinna tillbaka.

Lika så en dömt missförstått djur som blir hämtad av döden.