Inatt besöker vi det som en gång var
för att gömma oss för det som väntar
samt rädslan för
att det kanske just inte är någonting alls
du... är vi egentligen inte nöjda med det vi har?

vi virar in oss i perfektion som gömmer sig
i minne och fantasi
låter oss fångas
(kanske lite för lätt
lite för hårt)
flyr verkligheten
och blundar en stund
du... är detta egentligen inte verkligheten vi vill leva i?
(Vi klarar oss utan empati och lever istället på andras sympati
för oss)


vi blundar










vaknar upp tre år senare
utan att ha tagit
det där
steget

vi längtar ju inte efter ett liv vi kan kalla vårt eget



Och inte vågar vi riskera varandra
Vi dör hellre olyckliga än ensamma