Alla har vi inre sorger, vissa delar vi med andra, några behåller vi för oss själva i vårt inre arkiv.

Ingen kan se dem utanpå,
Vem kan tro att det finns en dunkel sorgsenhet bakom ett naturligt leende.

Ibland har vi inte vetskapen själva om att den finns, eftersom vi dolt den i en tung kista långt ner i världens hav, vårt omedvetna.
Där den inte ska hittas av någon, allra minst av oss själva.

Men den överraskar oss när vi har garden nere.
Vi tror att den är borta för evigt, men den väntar i skuggan för att hoppa fram när vi behöver den minst.

Vissa övervinner sin sorg och lyckas hålla den på avstånd, i alla fall för ett slag…

Jag tror på att det går, jag är starkare än min svagaste punkt som trycker på play om och om och om igen…..