Ångestfyllda ord pryder mina tankar
Ångerfyllda tårar dryper längsmed mitt ansikte, ner över min hals och mina bröst.

Låtar på repeat
och mörker utanför rullgardinen

Varför blir det alltid
Så ensamt om kvällarna
I ett hus fyllt med familj?

Järnföremål är sällan så vackra
Som när blodet vill ut och när jag törstar efter varmt och rött.

Varför kan jag inte lära mig att vara glad
När allt går så bra?

Och jag som sa till mig själv
Att detta inte skulle bli ytterligare
en sån dikt.