nattfolken

spände segel

flög ur bergs

kammar

spelade strängar

klara

elfenben

in i ebenholts

pingviner

smälter

isarna

nattfolken särade fingrar

släppte vindar

fria

fria

bredde vindar mantlar vida

lyfte droppar

regnbågsskimrande

in i

höjdande

pingviner

smälter

isarna

denna natt

steg vindar in i klarnande stigar

svepte trädkronor

närmre varandras

varande

flätade träden fingrar in i himlakorgar

varsamt samlades

regndroppsfolken i vaggandekorgar

nynnade morgonbrisens vilorund

vindar bar mjuka mockasiner

ändå bar fingertoppar kyla

kanske rördes fingrar vid

isblivande aning

droppar stannade i vindens andhämtning

strimmor av blå syntes av solhänder givna

slöt ögonen och stålgrå

skred in öppnade vindars andning

in i fjärilsvingars kokonger

lager till lager av ljus lindar vindar

vila i ditt inre fjärilsbarn

andas

skimrande värme

fyll vägen

den med stegsjöars grund

vari lotusknoppar

av opaler

givna

inväntar

själssvaren i andeklarning

hon frågade

vad skall jag fly ifrån

skall jag fly ifrån vinden

och hur skall detta ske

vinden är ju det vi andas

vinden är ju

den

vilken lyfter oss över synvillehindren

i de stunder vi ej ser

stenen öppna händer för oss

i det vi ej ser

tuvan öppna händer för oss

i det vi ej ser

roten öppna händer för oss

detta ser vi ej i de stunder vi snubblar

ramlar över stenen

trasslar in oss i tuvan

anklagar roten för lagda krokben

och vinden är med oss allestädes

så vad skall jag fly ifrån

skall jag fly ifrån haven

sjöarna

bäckarna

åarna

vattnen

vilka bär oss genom

vinden

luften

vattnen

dessa vackra visandehänder

vilka i stor kärlek

visar oss

strömmandets konst

medföljandets konst

är det dessa jag skall fly ifrån

så tydligt hör jag dessa sjunga denna natt

skall jag fly

ifrån markerna

vilka jordbördat mig

skall jag fly från

dalar

höjder

fåror

sårader

ängder

fält

allt det vilket är marker

marker av jordvisshet

skall jag fly ifrån

metaller

planeteter

stjärnor

klangvidderna

vilka i stor kärlek visar oss

föränderlighetens konst

skall jag fly ifrån elden

vilken skimrar värme

skimrar ljus

inom oss

utom oss

vilken i stor kärlek

visar oss kärlekens panoramaoceaner

ja

skall jag fly vinden

allas vår moder

vilken bär allt i sin famn i lä

i lä i hjärtdalen där bergen möter varandra

stiger

glider in i varandra

till

ett

skall jag fly

och varför

vi kan ej fly från det vi är och inte är

det är det enda vi behöver veta

är och inte är

och i det mina läppar kysser de förtäckta orden

rämnar täckelsen för livsvandrings mening

i tillförande förverkligande

kvinnan

står

i

öde

trädgården

dörrfästet

är mjukbugande

spalje

murgröna

stiger uppför

blommar du

ja för dig bär jag vita blad

in i rosenvinden

väggarna har rämnat

av vindar

stolpar

har slagit rotfäste

träd växa med kronor i jordbörd

blommande

körsbärsfjärilar

flyga i

bröst

av grund

ligga stenar mjukmumlande

berättargärning

se vi öppnar oss för dig

stig in i kristallgrottans djup

drick din törst

släckande

taknocken

bär vingar

kondoren sveper regn

möter den vithövdade

ur stormar

lyfter de

ögon

brister in i varandra

varande

kvinnan

stiger

ur

kristalldrömmen

i öde

träd

gården

stiger den sista rosen

in i hennes ögonhand

med långa släpande kjolar

vandrar kvinnan

till

vattendragets

klara

välkomst

en kvinna

förenas med

vattnets

strömmar

möter sjö

den sjö

vari bergen mötas

lägereld

målar sjöfjädrar

rödskimrande

en man smeker

trumman

till

sång

sakta falnar eld

in i stjärnglöds indigo

mannen

glider ned

i sjö

hon rör vid hans hjärta

med rosenfingerblad

pingviner

smälter

isarna