Djupt under vardagens blanka yta,
på en botten av tomhet,
har dagar släpat sig fram.

På en brits, under ett täcke av ensamhet,
petar tristessen på mig,
med spetsiga pinnar,
och skrattar åt mina ryckningar.

Fäst vid sin kätting har ångern hållit mig kvar.


Tills nu, då den framsläpade dagen är här!
En parad förbi centralvakten,
mot ett minne av vardagens skinande yta.

Längtan är kryckan, som håller mig upprätt.

Längtan är nyckeln till väggen utan dörr.