I mina drömmar, jag vaken är.
Kan se, smaka, höra, känna där.
Mina vägar tar mig till de mina, vart jag än vandra.
Vi kan sitta, äta, tala, vara oss med varandra.

Jag ser på dem, mina vänner och jag ler.
Mina ögon stängda, med mitt sinne jag ser.
Vi konverserar och ni undrar, varför min röst är så svag.
Jag säger att detta är min dröm, och så är dens lag.

I ens känner jag att slutet nära är.
Tiden knapp, så av mot början det bär.
Genom tiden jag vandra, till innan min värsta dag.
Sen står vi där igen, som alltid förr, du och jag.

Endast en skugga av dig jag har kvar.
Men när vi står där, du ler, och din form blir klar.
Du tar min hand och iväg vi far, till platsen som var vår.
I skogen gömd, över höjd, genom dal och som ingen annan når.

Inga orda vi talar, allt sägs i våra blickar.
Men tiden börjar ända, dess sista slag nu tickar.
Tårar rör sig ner för min kind, av lycka så som sorg
Du borstar bort dem, kysser min panna och stannar i våran borg.

Mina ögon slår up, jag är i världen igen.
Din hand på min kind, läppar på min panna jag känner än.
Jag tvingar mig up, men vill vara kvar, haltar till mitt bord.
Med synen av dig ännu färsk, med penna och block, jag skriver dessa ord.