Det har hänt något med mig, kan inte sätta fingret på det.
Jag knackar på dörren och kliver in, försöker bilda mig en uppfattning..

Ser mig omkring, allt ser ut som vanligt, hjärtat sitter där det ska.

Ögonen ser samma saker fast ur en annan vinkel, kan det ha hänt något där?!

Fast vem bestämmer över ögonen.. Tar hissen upp för att kolla läget, lyset är tack och lov tänt och jag är hemma..

Andas ut och kollar båda halvorna, de ser bra ut, några grå finns det visst.
Glömskan har fått en större plats än tidigare men minnet är inte fullt än, finns mycket plats. Gör en diskrensning, tar bort lite gammal skräp som ligger där och tar upp värdefullplats.

Tar hissen ner och hamnar i hjärtat igen, kliver in och känner värmen, pulsen. Nåt har hänt, gläntar på dörren, går ända in. Den svarta rädslan har krymt.
Den är inte helt borta men den märks knappt.

Fortsätter med hissen neråt. Hittar in till magkänskan, huggen i mellangärdet har minskat i omfattning. Bra!

Jag letar mig mot ryggmärgen och blandar mig med mitt eget DNA. Traskar upp för dess trappliknade sprial. Har någon fixat med stavarna?! Fortsätter upp tills jag landar mjukt i själens famn. Sprang rakt in i dess armar.

Jag ler. Hon vaggar mig, säger åt mig att nu är det din tur. Ta hand om mig och jag ska ta hand om dig, viskar hon i mitt öra.

Hon låter mig se ur hennes visa ögon, jag ser ut genom fönstret. Ser regnet som väter ner vinterns försök att få fäste, tidigare hade jag mått dåligt av den bilden. Men nu, bara lugn. För nu inser jag, det är nuet, jag har äntligen börjat leva i nuet.

För om jag tidigare inte hade gillat regnet på snön, är det för att jag har en bestämd mening om hur allt ska vara, hur en vinter ska vara. Då kan jag inte njuta utan bara känna nedstämdhet över varandet.

Då blir allt annat omedvetet lidande. Blir inte rummet lite mer smutsigt, glaset är halvtomt, semestern för kort fast den nyss har börjat.

Men om jag lever i nuet, så kan jag bara konstatera att det regnar på snön idag och rummet kanske inte är städat men inte en hälsorisk, glaset är visst halvfullt och jag är ledig nästan en hel vecka till!

Jag kramar om själen och tar hissen ända ner till foten och kliver ut, tar ett djupt andetag och med glädje konstaterar jag fakta, det har hänt nåt med mig som jag inte kan sätta fingret på, men det gör inget.

För jag är fortfarande jag..


fast anorlunda..



Helena 2012-01-03