Hon såg sig om i klassrummet. Alla satt med böjda ryggar och skrev med darrande händer ned talen på pappret. Det här var ett väldigt viktigt prov. Det kunde avgöra hela deras framtid, eller i alla fall delar av den.
Trots detta satt hon rak i ryggen, med armarna i kors och tittade på klockan. Hon hade inte löst ett enda tal. Inte för att hon inte kunde. Hon visste mycket väl vad 2 + (-3) var. Men hennes framtid var inte att bli matematiker eller ekonom. Det hade hon haft klart för sig länge. Inget kunde få henne att lösa alla meningslösa problem hon fick placerade framför sig. Hon hade därför fått genomlida långa extralektioner med den ena läraren efter den andra. Hon hade fått utstå gliringar och dumförklaringar från sina klasskamrater så länge hon kunde minnas. Allt detta kunde hon klara av, bara hon fick följa sin egen väg.

Nu började några av eleverna bli klara. De allra duktigaste gick rakryggade och stolta fram och lämnade sina prov, varefter de fick en gillande blick av läraren och lämnade klassrummet. Det var sådana personer som sades ha en ”ljus” framtid. De skulle med lätthet klara sina studier och sluta som advokater och kommunfullmäktige. Men i slutändan skulle de ändå dö som bortglömda gamlingar på ett ålderdomshem, med sin ljusa framtid bakom sig.
Sådan skulle hon absolut inte bli. Hennes livsmål låg utanför livets ramar.

Klockan hade nu blivit tio i tolv. Hon hade suttit här i femtio minuter utan att ens röra pennan. Kvar var endast två andra elever, vilka nervöst tittade ömsom på klockan, ömsom på sina prov. De skulle klottra ned en snabb och slarvig lösning på den sista uppgiften och skynda sig ut från klassrummet. Det draget skulle de ångra när de senare fick tillbaka provet. Men det hindrade dem inte från att göra samma misstag igen.
Så därför satt hon nu ensam kvar i klassrummet med fem minuter kvar av lektionen.

När klockan blev tolv, och det var dags för lunch, gick hon lugnt fram och lämnade sitt orörda prov. Läraren gav henne den obligatoriska blicken, vilken den här gången sa ”hopplöst”. Hon antog en trotsig min och vandrade ut ur klassrummet, med tankarna fulla av vad som komma skulle.
Hon hämtade sin ryggsäck och följde strömmen av elever som var på väg mot matsalen, men när hon kom fram ställde hon sig inte i den bråkiga kön utan gick rakt mot utgången och lämnade sina klasskamrater att leva resten av sina liv utan henne. Om det skulle göra någon skillnad visste hon inte. Och hon skulle aldrig få veta det heller. Det gav henne en oförklarlig känsla av välbehag att veta att hon, den konstiga och korkade flickan, skulle få en så mycket mer betydelsefull framtid än dem hon lämnade bakom sig. Och de skulle alla komma att hänföras av vad hon nu tänkte göra.

Hon vandrade över skolgården och betraktade alla barn som obekymrat lekte i sandlådan och i klätterställningen. De hade inte en tanke på framtiden, utan levde här och nu. De var bärgssäkra på att de skulle bli popstjärnor och idrottsproffs när de blev stora. Att allt skulle bli så bra som det bara gick. Hela världen var öppen för dem och det var bara att välja vilket yrke man ville ha. Men de skulle snart inse att chansen att de fick sitt drömjobb var ytterst liten. De skulle få nöja sig med att köra sopor eller passa barn med samma stora drömmar som de haft.
Men när hon var liten hade hon inte velat bli skådespelare eller något liknande. Varje gång någon böjde sig ned och roat frågade vad hon skulle bli när hon blev stor, hade hon svarat: ”Jag ska inte bli stor”. Hon hade sagt det med sådant allvar och sådan kyla i blicken att frågeställaren stirrat på henne med skrämda ögon och därefter lämnat henne ifred. Och det var precis så hon ville ha det. Hon ville göra intryck på folk. Men hennes tidigare ageranden skulle blekna mot det hon ännu inte utfört.

Nu var skratten och skriken från skolgården endast ett vagt sorl i bakgrunden. Man kunde höra vindens sus i trädkronorna och kraxandet från de enstaka fåglar som vågat bosätta sig i närheten av skolan. Det var till dessa ljud hon skulle påbörja sin oändliga resa.
Hon blickade ut över sitt mål. Fotbollsplanens enorma yta bredde ut sig framför henne. Men egentligen var det fel att kalla det för en fotbollsplan. Gräset var gulnat, målburarna saknade nät och inga linjer var ritade. Längs långsidan stod några nedklottrade träbänkar. Det var på dessa hon hade genomlidit nio år av idrottslektioner. Framför hennes vakande ögon hade 29 nervösa elever visat upp sin fysik och sina idrottsliga förmågor för resten av klassen. De ögonkast hon fick tillbaka hade varit både nedlåtande och roade. Det är konstigt hur en plats som tidigare fyllt henne med ångest och hjälplöshet nu kunde få henne att känna sig så upprymd. Nu skulle hon visa fotbollsplanen, och hela världen, en sida av sig själv som den aldrig sett förut.

Hon vandrade över hela planen och stannade vid den ena målburen. Där krängde hon av sig ryggsäcken och började plocka ur innehållet.
I vanliga skolväskor brukar man förvänta sig att det finns skolböcker, pennor, sudd och annat som behövs i skolan. Men i den här väskan fanns inga tecken på några sådana attiraljer. Vad som kom ut ur denna ryggsäck skulle minst sagt förvåna den oförberedde.
Ur ryggsäcken plockade hon fram fyra saker: en sprayflaska med röd färg, ett par änglavingar som barn brukar sätta på ryggen, en hopfällbar pall och ett långt rep. Med hjälp av dessa föremål skulle hon säkra sin odödlighet. De här tre sakerna skulle göra hennes liv mer värt än många andras.
Nu påbörjade hon den procedur hon hade planerat i detalj under de senaste åren. Hon greppade sprayflaskan och skrev de två orden på gräset framför målet. Hon satte leksaksvingarna på ryggen. Till sist tog hon repet och ställde sig på pallen. Hon gjorde först fast repet i ribban. Sedan knöt hon den ögla hon så länge hade övat på. En sådan ögla som man bara ser på film. Hon hade alltid undrat hur man gjorde dem. Så för ett år sedan hade hon hittat instruktionerna på nätet och sedan dess hade hon övat inför just detta ögonblick.
Hon hoppade ned från pallen och backade några steg för att betrakta sitt verk. Det såg bra ut. Det var perfekt. De röda bokstäverna syntes klart och tydligt och mitt i målet hängde repet med den välgjorda öglan. Men det var något som fattades. Det viktigaste av allt. Och det sorgliga var att när hon väl hade satt dit den sista biten, skulle det vara för sent för henne att se sitt verk. Hon kunde bara betrakta det nu, när det var ofärdigt. Men det räckte gott och väl.
Med beslutsamma steg gick hon fram till pallen. Hon ställde sig på den och trädde öglan över huvudet. Nu fattades bara en liten detalj. En liten rörelse från hennes sida skulle komplettera hennes verk. Den lilla rörelsen skulle göra henne odödlig. Men för att uppnå denna odödlighet var hon tvungen att offra sitt liv. Det var inte lätt. Kroppen stretade emot. Den ville leva som alla andra. Den ville bli gammal och dö i en säng på ett ålderdomshem. Men det ville inte hon. Hon ville aldrig dö. Beslutsamt sparkade hon undan pallen.

Nu var verket färdigt. Det var komplett. Hon hängde med bruten nacke i repet. Med vingarna på ryggen såg hon ut som en ängel. En ängel som lämnat människorna på jorden för ett bättre liv. Och framför henne glödde de röda bokstäverna som eld. Ars longa, vita brevis.