det är

människokvinnan vilken talar

hon

vilken drömmer

i vindens moders famn

om

ja – om den man vilken skymtar

vilken ej stiger fram

stigvandrare

stigfinnare

varför ser du ej din väg

varför läser du ej skriften

vilken bergen så klart visar dig

mannens händer känner hon

i det träden andas

visst vet jag att jag inte gör mig rätt genom dessa drömmar

visst vet jag att gjorda bilder reser hinder

det är ej gjorda bilder jag gör

målar ej din gestalt

ej ditt ansikte

jag gör detta för att stå ut

för att se allt det vackra

jag vet att detta är mig tillåtet

jag lindar

helt enkelt in mig

i drömväv

för att ej förfrysa

det är människokvinnan vilken talar

hon vilken drömmer

stugan doftar skog

doftar mark

tröttheten

modlösheten har övermannat

bekymmersfärderna har slitit ned udden

kylan tränger in

det är i de stunderna jag längtar efter den där rösten

armen vilken lugnt lägges om mig

allt är väl – det blir bra

det är i de stunderna

ja även i de andra stunderna

livet består av dem alla

jag längtar så oerhört mycket efter att få sätta mig ned

se dig man

lugnt tända elden i spisen

den vackra muren skimrar

veden böljar

lågor stiger

du har brett ut fällar

filtar

sätter dig ned

och lägger dina armar runt mig

det är i den stunden jag upplever oron rinna ur ut ur mig

lemmarna hela jag slappnar sakta av

du säger inte ord vi är tysta med varandra

du fyller mig helt enkelt med lugn

det är i den stunden jag lutar mig till dig

ditt hjärta möter mitt

din närhet är värnad

är skönhet

dina läppar snuddar varligt vid min kind

och jag vänder mina ögon till dig

det är en vacker stund

och all min längtan har besannats

jag vet att det finns sådan närvaro

i drömmen

och jag vet

att detta

måste upphöra

det gör mig alltför ont