Någonstans kändes det ändå rätt på något konstigt sätt. Hon tittade bort mot bordet där han brukade sitta, förundrad, som om tiden inte längre fanns, allt var stilla. Hon kunde inte känna sorg, eller ens vrede, hon bara tittade bort mot bordet där han brukade sitta. Konstigt tänkte hon. Var det så här det skulle bli? Var det det här hon drömde om som barn?
Hon minns att hon brukade rita små prinsessor med tiaror och fina klänningar och hon minns hur hon såg inför sin inre bild hur prinsen kom ridande på sin vita häst för att hämta upp henne.

Hon tittar bort mot bordet igen. Har någonting förändrats? Eller är allting precis som det alltid varit - utan att hon tidigare sett det? Kaffekoppen står fortfarande kvar på bordet, han har lämnat en tredjedel av kaffet kvar. Precis som om andra saker inte längre existerade tittar hon försynt på flugan i koppen – den blev inte gammal…

Telefonen ringer, dom röda tonerna retar henne, hon häller ut kaffet och torkar av bordet. Det är tomt i rummet, så tomt att tavlorna talar och det är nåt som låter i rummet intill, det är det alltid en viss tid på dagen, men hon brukar låtsas som hon inte hör. Ibland är det tydligt, ibland endast en känsla av obehag när han närmar sig rummet. Dom vassa föremålen gör sig påminda. Hon minns inte att hon tagit fram dem, eller? Hon måste tänka efter.

Det ringer igen, eller har det inte slutat ringa? Hon tittar bort mot bordet där han brukar sitta. Varför sitter han alltid på samma ställe? Hon vill inte svara, men lyfter ändå till slut luren. Det är ingen där. Hon vet inte om det beror på att hon väntat för länge innan hon svarade eller om det var någon som bara lade på luren. Så har det varit flera gånger nu, men egentligen är det inget konstigt med det.

Hon ser på klockan, är den redan tolv? Hon gillar inte siffran tolv, den känns för mörk och hon vill ha ljus i sitt liv. Hon drar upp vid fönstren, gardinerna hade täckt över en stor del av solljuset som nu försiktigt tar sig emellan persiennerna. Årstiderna följer inte samma mönster längre, någonting har hänt. Hon minns när hon var barn, hur tydligt det då märktes när varje årstid trädde in, doften av höst, den klara, renande luften och alla olika färger på löven. De kanske något för kalla (för hennes smak) vintrarna, men med mycket snö. Hon minns nog inte en julafton från sin barndom då det inte snöat. Hon minns skridskobanan, hur hon gick hand i hand med sin mor i ena handen och sin bror i andra, hon var tre år och det var hennes allra första minne.
Hon sa: ”jag vill bli isprinsessa”.
Våren har nog alltid varit bra, den inger hopp om att det snart blir varmare, att sommaren är på ingång. Idag följer årstiderna inget mönster alls längre, ibland är det sommar på våren redan och ända in på hösten, ibland är det bara regn hela sommaren igenom. När hon var liten var det sommar mellan våren och hösten och den varade ofta lika länge, regnade det så var det mer för att det behövdes. Idag vet inte naturen vad den har för uppgift, någonting har hänt.

Hon tittar bort från fönstret, bort mot bordet där han brukade sitta. Konstigt, för även att det var så viktigt för honom att sitta just där så hade han alltid så bråttom att han inte ens hade tid att riktigt sitta ned, det retade henne. Han kunde lika gärna ha stått. Varför skulle han sitta? ......