snökulans flingor dalar stilla
mellan morgonstund och vakenhet
jag anar änden men inget slut
varken från den ena eller den andra sidan
där jag fångas i detta färdande
det obegripliga blir allt obegripligare
när själen dras ut i sträckbänken
så ordet förståelse mister sin mening
och bara anas likt en hägring
där mellan kranie och tidlöshet