fru vers

hans präst

stummas av förvåning fem

tomhetens skal förtvivlas en gång

nu om nu vore det enda

det jag ser är trött

rött lyste förvåningens skall

ut i

dimman

hördes lockropen försvinna

hon

haren

kom tillbaka vidmidnattstimma

ej sent men

grön var färgen på hennes nos