vid pulpeten av valnöts trädstam
med ansikte skimrande mjukt belyst av eldskålsglöd
med fjäderpenna av glas
sitter
berättelsen
runt stolen ligger bollar, snöbollar

vem kastade in snöbollar genom fönstret
var det är det barnen
berättelsen
ser sig om

gardinerna är fördragna tjocka tunga sammetsdraperier
nej – fönstren är slutna
barnen
var det
ej

jag var det
skrivorden stockas

timmer
faller
luften susar
stammen faller
studsar mjukt
dånande

jag kvider av din spräckta livsglöd

kvistar grenar skärs av
barken av
avbarkade stammar
rullas

in i forsen

virvlar
rullar
virvlar följer forsränna

en sten lyfter upp handen
res er
res er
väx in i vinden

stammar stockas
stockas

timmermannen harklar stämman
frigör det slutna

stammar reser sina stolta vingar

flyger fria ur reservaten

vem kastade in snöbollar var det barnen
barnen var det ej jag var det skrivorden stockades i kölavin
sinande
vägar

blankhala
slinter

pennan når arket
handen knöglar ihop begynnelsen
högen växer

snöbollar är det ej
kom låt oss bygga en snölykta
upplysa mörkernattens bröst
kyss de kastade orden
veckla ut varje ark
viska följden till mitt hjärta

draperier sammets tunga tjocka
 ogenomträngliga andas lätt

är ni
stammar grova av ålder
valnöt ek
baobab akacia
kastanjer
kanske är vi det
kan ske
kan ske

ljus sipprar
genom kisande lock
slutes blygt samman
ur kvarvarande glipa
flyger
tornsvalan med klockklangen
med fjäder given av
ugglemor
pärlugglans vinge

nu
kan vi
väcka orden
i fröbäddens fåror

ror få
få ror

denna båt vet min strävan
båten byggdes av båtmakarens flodhand

andas in doften  av ordens fulländade skönhet

i skaparglädjens visshet