eldbladen i spisen
andas sakta
flimrande

blåser glöden ut
eldblad
lindar eldblad
fingrar runt glöd

glöden möter mina ögon
vi är ett

rök ringlar

är det dimma jag ser
är det snö
fallande
korn

vita

virar sjalen tätare

hör rådjur höja stämman
detta märkliga hesa ljud

och jag skulle vilja förena mig med detta rådjur
höja min stämma och råmande skrika ut det jag upplever

befria den hesa
sammandragna stämman
nycklarna

jag finner dem
ej

stundtals bekymrar det mig kanske borde det alltid bekymra mig
jag vet hur låset ser ut
jag vet att nyckeln har jag lagt åtkomlig
till de fingrar vilka mjukt omfattar den

i den stunden skall jag svara med ansiktet vänt in i vinden

alla dessa nycklar
växer fria i ängder
skäres
binds samman i knippen
örtknippen

nycklar
till

växa i ängder
månskära vakar med stigar
skär varsamt
fingrar flinka knyta knippen

vandrar till skogens ovalöga
lägger knippen i järngrytas källa

rör med den långa staven
lyssnar frågar
svarar

i skål av jord lera
rinner drycken

hon lyfter varsamt den sjukes huvud från huvudgärd
försiktigt för hon skålen till läppar
så drick
drick
nycklars ord

gör icke dina stigar umbärliga
fyll dem icke med smaken av deras umbäranden
och detta ord kan säga dig varför
um
bär
anden

varsamt lägger hon ned den sjuke
händerna hennes följer kroppen
smeker utan att röra
avkänner
den sjukes rörelse

så stillastående är dina vatten
glöden har nästan slocknat
händerna vandrar uppströms nedströms
oavlåtligen

i tolfte
ber hon salvia brinna glöda
bäddar in den sjuke
i hudar fällar
i mossa av smaragd

vakar med yrseln
stödjer vid obalans
nynnar
sejdar lugn

lugnstjärna följer vägen
sänder en gnista
antänder den näst in till slocknade glöden

hon dyker in i haven
simmar
följer
valen

valen leder henne
till malen

i förstone ryggar hon i mötet
i detta djup

malen bligar stillavarmt
låt oss upptäcka djupen

malen visar henne stigar vägar
koraller rev grunder

allt in till valens djupa sånger

hon stiger upp till ytan
ligger i bädden invirad i värme omgiven av ljus

sakta tränger sejden in
glöden släpper
eldblad

hennes kinder rodnar sakta

välkommen åter
vagt minns hon malen

visst är det märkligt
vet du att jag ovan havens yta har en namnfrände
vi möts ibland
kanske är detta jag
i den skepnad jag lever i då jag oförberedd stiger ovan ytan
ser du den förvirrade malen
i sin natur ett pärlljus
i förvirringen
äter malen upp höljesvärmen
dras till ljuset samt förbränns

kanske är det jag sade malen i havens djup
i det trålarens nät slungar mig
oförberedd upp på stranden

mossa fällar hudar avtäckes den sjuke
sträck dig in i markers strömmar
andas vindars djupa strömmar
höj din stämma in i tonströmmar
svara dig i den du är

i skogens ovalöga
gives den friske ur knippan
den nyckel
du har behov av

nynnar
vishetens milda ögonkälla