du vandrar i skogen
möter
vandrar du
ser varandra
du inväntar frågan
i tysthet inväntar du vandrar du
säg mig
du vandrar
till vad
du svarar – tydligen kom jag till denna plats
denna stund för att höra
din ordstam
växa ur dina rötters erfarenhet
höra firmamentet släppa
stjärnsådd
i alla dessa frön lever viljan till bröd
sediment sjunker in i jordar
du kan höra
rudimentär andning
drömbröd sänder
dofter
tydligen kom jag till denna plats
denna stund för att höra
din ordstam
växa ur dina rötters erfarenhet
jag önskar lyssna till din saga
vila mina ögon i din kronas upplysta pärlrader

vandrar du ber du vandrar vandra med och de instiger i varandra
nu är de vandringen vilken helt stilla utan betoningar utan förstärkningar utan överdrifter utan underdrifter förtäljer hur vandringen begynte
invid kvällssolens sistaförsta strålar är lyssnarkorgen fylld med vackra ögonbär
du vandrar tackar vandrar du och beger sig till floden häller alla bären ögonbären i floden ser bären sjunka in upplever tyngdmättnad bären når flodbädden
du vandrar somnar invid flodens krökning in i hav
 innan du vandrar somnar fylls ögonen av stjärnregn
det är nätets skira hinna över den sovandes ögon
och vattnet sjunker in
och stoftet sjunker in.
du vandrar väcks av koltrastens gyllensång
flodbädden andas
röda
vallmofältets klarhet
i blåklintshavets
händer
du vandrar vet nu vägen av det sagdas verklighet
ty detta rena är av stjärnfirmamentet