Det är som om världen plötsligt lutar, jag tappar mentalt fotfästet och hugger tag i det som står närmast. Den vita fällstolen vickar till och vägrar ge mig det stöd jag så desperat behöver, så jag slår ner blicken, hoppas att det inte märks att mina knän inte bär, att allt detta försvinner i havet av människor som omringar mig.

Blodet susar i mina öron och bränner mina kinder, jag måste ut härifrån, måste låtsas som ingenting och sakta sträcker jag på mig. Det må vara svårnavigerat att ta sig genom rummet samtidigt som jag gör allt för att inte falla, världen lutar fortfarande och jag kan inte lita på mitt balanssinne, men dörren är inte långt borta.

"Jag tror inte mina ögon ..." rösten får mig stelna till, att stanna mitt i steget och sakta vända mig om. "... inte visste jag att du var tillbaka."

Mitt hjärta, som fram tills nu rusat, slår nu väldigt långsamt och jag undrar om det snart slutar slå. Jag når inte högre än till din axel och lyfter inte blicken för att se dig i ögonen. Du sträcker fram handen, försiktigt, långsamt mot min högra hand, men stannar mitt i rörelsen, som om du ångrar dig. Det får mig att samla mod till mig, lyfta blicken och se dig rakt i ögonen.

"Ja." de är lika blå som jag minns dem. "Jo, jag är tillbaka."

Du ser på mig, som om du vill borra dig in i min hjärna, kunna läsa mina tankar, så flackar din blick och du tar in mitt hår, min klänning och mina bara axlar. Igen lyfter du på handen och sträcker den mot mig, innan du återigen stannar mitt i rörelsen, du ser mig i ögonen och ler lite. Ett snett leende, det jag fortfarande drömmer om på nätterna, det som får mitt nästan läkta hjärta att börja blöda igen. Det gör ont och jag kan inte hindra mig från att dra efter andan och knyta händerna för att försöka hantera det hela utan att börja gråta.

"Så, hur är läget?" du vägrar släppa mig med blicken och jag har ingen styrka kvar för att motstå dig.

Jag vill vara ärlig, säga att jag numera är en levande död, att det bara är under några få stunder jag kan glömma allt och låta mig själv vara människa, men det är inte orden som kommer ur min mun.

"Jodå, jag har ett nytt jobb. Här i stan, i skolans reception." i ögonvrån ser jag hur en kvinna tvärs över rummet ser på oss, hon har lagt armarna i kors och ser inte särskilt nöjd ut med det hon ser.

"Själv är jag kvar på byrån, det blir tio år nästa sommar." du ler lite större, visar dina bländande vita tänder i ett blixtleende innan det sneda leendet åter glider på plats.

Jag vet att det blir tio år i sommar, för då jag såg dig senast skulle det snart bli fem och vi hade planer på att fira detta med champagne och jordgubbar. Det var innan allt det där som hände, innan mitt hjärta krossades i små små bitar och jag försvann utan ett ord, utan att lämna minsta spår.

Du sträcker dig efter mig igen och den här gången rör du vid mig, stryker min arm, hela vägen från handleden upp till axeln och ner igen. Det är mer än jag kan hantera, jag sluter ögonen och känner hur dina fingrar skickar elektriska stötar genom min hud och hur de går rakt genom kroppen, in i hjärtat, hittar sprickorna jag valt att glömma och öppnar dem igen. Smärtan är outhärdlig.

Jag tar ett steg tillbaka för att bryta kontakten och jag ser snabbt bort mot kvinnan på andra sidan rummet, hon verkar vara på väg mot oss med ett irriterat uttryck i ansiktet.

"Jag måste gå nu." förhoppningsvis hör du inte paniken, sorgen, smärtan i min röst.

"Men du, vi får ta och ses, nu när du är tillbaka och allt." du försöker få mig att se dig i ögonen igen, men jag har redan vänt mig bort.

"Hej då." viskar jag snabbt, innan kvinnan hinner fram till oss flyr jag.

Vad i hela friden tänkte jag då jag gick hit? Jag visste att du skulle vara här, jag visste att jag inte kommit över dig, jag kommer aldrig komma över dig.