först trodde jag

det var sand
vilken
föll


så såg jag
snö
inkomma

falla


lade sig
helt
stilla

i ängen



i dagar
i nätter

läste jag
med rent sinne


detta


snömandala





och alla ord
är icke fåglar
vilka lätt rör vid marken


fåglar vilka rör luften levande


en del
ord
är upprörande
sänkande


släckande



och alla ord
är icke stenkulor
glaskulor

glaspärlespelen sjunger vackra i vindalle

barnen spelar
kula

pyramiden når
himladiadem



hennes ögon
ler


pärlande
flyger
barnens
skrattvingar





det kom så plötsligt
anno
årsvarvet


formelett bilarna dånar
marker vibrerar
vimplar viftar

de sporrar hästarna
lansar stöter hårt
vallgraven andas
glittrande fjäll
vindbryggan rasslar ned

kedjor
låses runt hennes vrister
naglas fast i stenväggens
oinsläppsljus

hon är
ett knyte
i fängelsehålors
fukt


marker darrar
hon hör folken jubla

ser honom rida
överlämna kronan till

formelettbilarna förs in i stallet
putsas
ryktas blanka

det kom
så
plötsligt

anno de hundrade i sjundedels
tolvtakt i nionde tonens mittlinje


var i

de tolv röda
rosenseglen
andas

vem slöt stängselridån
insnärjande
järnbanden

så hårt lindade
var ej en solkokong


jag sitter med knappnål
söker knäppa upp
raden

vem slöt stängselridån
insnärjande
järnbanden


så hårt lindade
var ej en solkokong

med finaste synål
utan
öga
söker jag
rispa upp

ber dem
brista

stilla falla de
ur mitt bröst

stilla
stilla
tysta

dun
svävar

rör vid örtagård
skrudar hennes hud vit

tysta
kronor
andas eldar

snö smälter

stilla
stilla

tysta
apachetårar

skriet lindas runt berget
vrider om
allt i dess närhet

och vassen omsluter hennes  ögon
med flodfågelsvingar
rör vid de öppnade såraderna

tysta

apachetårar

ur trädet
inunder hon sitter

skär sina armar med törnetagg
hon är borta från världen inom lämnaden

hör
hör

hon sörjer
sörjer de tomma händerna
den släckta hudens askregn

han iklädd
svävar
vakande

örnvingar

väcker bufflars
trumjordar

stanna
stanna

bäcken färgas röd

han ser henne falla
stenen med händer över bröst
hon håller en ros röd
av apachetårars inrevita lindrans ljusgåva

vargen vita är hos henne
han ber henne
städse

vakna

in i hans ögons
nuvisshet

och vassen omsluter mina ögon
med flodfågelsvingar
rör vid de öppnade såraderna

och jag tyckte
det var
lodjuret
vilket följde
mina steg
det är snöleopardens
mjuka
tassar
tassregn
morrhåren är av månmoders
slända
fläckarna är
omegas
vishet

och ni hånade mina stigar i det alfa
släppte ut mitt långa hår
hånade mina stigar
min väg
förblindade
såg ni
ej
hur mina ögon
omfamnade er i kärlek

jag viskar stundligen till mig själv
jag älskar mig  
kanske för att kringgå det visade
viskar upprepandenynnande
i försök ända tills jag hör

jag älskar
och
jag ber

tyst
sårkärnor i mina fingrar

vet du
det slagna

darrar

ty i varje möte återkommer smärtregnen
de säger du skall glömma tala om det skedda och släppa det
hur skall de veta att det ej hjälper
slagen är inristade och de blöder ymnigt

hon skyggar inför stegen
darrar
trippande
bakåtsträvande
hovar
ryggar

handen kommer för plötsligt

du måste veta varlighet

tyst

sårkärnor i mina fingrar

vilda apelskimrande betar
gryningsröda körsbär
djupnar

moder måne
du bär tolv röda
körsbärsröda
rosor

bär
dig

vilda apelskimrande
springer ur
kärnor
in i handdalens
harposträngar

betar
gryningsröda körsbär
djupnar

hon sitter inbäddad i flodfågels vingar
spelar tonande lyrans strängar
pilen sköljer fingrar i skymning

och jag värmde isarna
med mina händer
tills de föll av



och barnet väves in i solkokong
av månvisdom


venus värmer hennes händer
i snäckdalens pärlemor

ord kastas lättvindligt

orden kvider
i hennes
hjärta


tyst
tyst

varför

livet har släppt mig
jag är gammal nu
mina deltan har stannat
ur livsgröda
sänkt



åsnan
skriar in i nattvända segel

piskan viner
hur skall jag
orka
bära
stenarna du lastat
till pyramiden


åsna
vackra
åsna
du bar henne
genom ökenstråkens
vemodstoner

och jag vandrar i fjolårsgräsets fröskallror

skallerormar flätar korgar
i invid
gräsets vita stjärnbädd




och hon satte sig i hindens ficka
hoppet sträcker sig längre än du tror
kängurun rörde vid de röda bergen
vassen omsluter mina ögon
med flodfågelsvingar
rör vid de öppnade såraderna
helandebäddar dessa med törnrosens blad
stick vasstrået i den röda sandens källa

hennes ådror
fylls av

det


hon förlorat

skogen
hälsar
mig

jag är
ett
träd

och jag värmde isarna
med mina händer
tills de föll av

och vassen omsluter mina ögon
med flodfågelsvingar