Du sa: Jag finns alltid där för dig.
Det sista tåget lämnar mig på en öde perrong, inga nattvandrare, inte ens en hund. Blind för vårnatten går jag på gatorna bort till ditt hus, de flesta sover, inga lampor tända i de hus jag passerar, bara gatlampor och deras ljuskoner ner mot asfalten.

Jag står utanför ditt hus, ser på de i mörker lagda fönstren, vågar inte längre. Sätter mig på den låga muren vid huset mittemot, ser på ditt hus, som ligger i mörker.
Jag är där för dig, sa du.

Plötsligt blir jag rädd, tänk om du inte är där för mig. Tänk om du inte finns där, i huset, du lovade ju. Att vara där. Jag är ju här, så du måste, måste vara där i huset. För mig.

Det är kallt, vårnattskallt. Svartblå himmel, gryningen inte långt borta. Om en timme rullar första tåget från perrongen, om två timmar stiger du upp.