Jag försöker gå rakt, vänder mig om och ser dig passera som ett rusande tåg. Ovan mig blåser vinden, och tränger ut mig i diket. Smällarna får mig på tå, men jag vägrar släppa taget.

Jag var en annan än den jag ville vara. Inte som de färglada personerna i parkerna, affärerna, på perrongerna. Utan färglös, och halvvägs ner till botten.

Tiden har gått med ljusets hastighet, och snön faller inte så tungt längre. Någon hand för dig kommer alltid att finnas, men jag har svårt att ge hela hjärtat för kärlek igen.

Det är natt och jag står på balkongen och ser ut över staden. Över vägen, i ett fönster, skrålar ungdomar i takt med musiken. Det är deras tid, och jag gläds med dem. En bit ner i gatan följer hunden troget sin matte. Det är en fin bild av kompromisslös kärlek. Och jag kan inte låta bli att le, för livet är inte så dåligt ändå.