Ser du bleka drottningen
så sorglöst håller hov
Hon sover aldrig ensam av gud själv given nåd


Undersåtar under klacken
de bakte bark till bröd
I enslig torp och stuga där barnsäng stank av död


Att födas in i ledet
och trampa fäders spår
Varför blir då stegen tyngre ju längre som vi går


Vi tågar ut i krig
för fosterjord och gud
I dyster vintertid med kall och vitnad hud


För en jord vi aldrig ägt
och för en gud vi aldrig sett
Där unga söner offrats gror vid och bortglömd slätt


Att träla för patron
bara stat och ingen lön
När de bistra tider stundar stå på knä och be en bön


Prästen brände brännvin
till fattigfolk på led
Men på söndan i predikan kom svavel ack och ve


Ser du salen där han äter
Ser du kråset vid hans bröst
Och krucifixet där på väggen som svepskäl och till tröst


Så lydigt kvar i ledet
Så nöjda med vår lott
Känns som tiden har stått stilla och bara åren gått


Undersåtar under klacken
är arvet som vi har
Och som barn i statarlängan för evigt är vi kvar