Jag strövade, som en osalig kring såret; jag visste allt om, men var förvägrad att tala med jag om.

Jag tänkte om och tänkte dit och tänkte si och tänkte så men återkom alltid till att då. Just då, var jag och lycklig sams. Då var det ljust och öppet. Flott, på något sätt. Då var det ljummet. Då var det liksom lagom och perfekt, på samma gång.

Eftermiddagarna, nätterna, klarälvens betryggande grepp om min hals, som sa mig, eller jag den, "för evigt" Jag hade liksom räknat med allt det där i ekvationen "allt är för evigt värmland" Jag blinkande inte ens, för att se om det stämde.

Men alla vet, att klarälven har en början och ett slut, utom jag och möjligtvis en och annan hopplös dåre till. Vi som inbillar oss, "vatten som vatten" Men allt flyter inte samman, nej, "måste, måste förstå, att den har ett slut"

Vad som av klarälven hade fyllt mig, under det senaste året, rann nu ur mig och de kala väggarna, i rummet så långt från dig värmland, fylldes med rödvinsstänk och jag bet sönder min kudde, ludd, ta mig fan överallt. Stukade foten.

Jag strövade, som en osalig kring såret; jag visste allt om, men var förvägrad att tala med jag om.

Vinstänket fick jag aldrig bort från väggarna helt och hållet och kudden, lagade jag med säkerhetsnålar och haltade på en krycka. Förbannad och ledsen, ville bara komma i närheten av ditt vatten igen, eller i alla fall få inbilla mig, att du rann genom mig, i alla fall, en smula.

Kunde stå vid sidan av, med ryggen emot, blunda, bara jag fick höra ljudet av strömt, strömt vatten en gång till.

Förlåt, behöver inte säga mer än så. Försäkrad om det.

Trädde tråden genom nålen och påbörjade något, jag antagligen gjort både fortare och smidigare, om jag inte skolkat från syslöjden. Jag arbetade mig fram till de två sista stygnen och gav upp, någonting saknades och jag förstod inte vad det var, som låg kvar och skavde där.

Tills härom dagen. Då jag hörde din ström åter igen. Då jag på allvar förstod, att klarälven ligger där den ligger och jag, jag är här och jag kunde med lättnad sy igen, de sista stygnen. Tack. Kunde för första gången känna på såret, som nu bara var ett nästan osynligt ärr och tänka att jag hade ont, jag hade ont, men det är över nu.

Jag ljuger om jag säger att jag inte tänker dig längre, om jag inte minns, hur blänkande vacker du var, i april och maj, när jag fångade sik efter sik. Kanske i förtvivlan, om att jag visste, insåg, redan då, att du och jag, kommer rinna i olika riktningar