För du var elden som fick mitt kalla hjärta att smälta.
För du var vindpusten som fick min höga mur att välta.
Du var stjärnan i det blå när alla mina gatlyktor släcktes.
Du var sol och fågelkvitter och det var av dig jag väcktes.

För du hade fötterna på jorden medan hela jag satt i obalans.
Du tindrade som den stjärna du är när jag hade brist på glans.
Du flög bland moln och himmel samtidigt som jag föll mot mark.
För det var du som lyfte mig upp när jag var motsatsen av stark.

Det var du som visade mig vägen när jag hade mist min kompass.
Du visade mig hur man dansar på knivens egg när den är så vass.
Du tände ljuset i mitt mörker och lockade fram lyckan ur min sorg.
Du fick världen att tystna så jag kunde höra slagen i min bröstkorg.

För det var du som fällde upp ditt paraply över mig när regnet föll.
Du som sydde ihop mig när jag mitt eget hjärta i mina händer höll.
För du rättade till min skärpa och fokus så att jag kunde se i klarhet.
Det var du som aldrig gav upp när jag var på väg att göra just det.

Det var du som redde ut mitt trassel när allting var så komplext.
Och det är du som har gett mening till orden i denna enkla text.
Det är du som sträckt ut din hand när resten gömdes i fickor,
För utan dig hade jag aldrig kunnat fylla alla mina sprickor.