bergsmannen
lyfter
järn

grott



åder leder väg


du kan
smida

stycket av
järn


det är en hjärteangelägenhet
taga ett visst mått av ditt blodjärn
vilket du gavs i höststämningens meteordans




i vinterängens kristallregn
andades dina ögon in detta kristallrena




ur askens krona
vilket steg upp ur askens rötter

och frågar du dig vilka
dessa rötter är




hennes utspridda
ändock
sammanhållna
sammanhållande fingrar

detta rena strömmade in i
genom dina vidgade pupiller
uppfyllde skallobens alla vindlingar




gärna
hjärna

mönster





stundtals kan mönster ses i
sädesfälten



cirklar spiraler
labyrinter

reser du
till länder vari floder
genomkorsar markerna

floddeltan
ser du
detta
mönster




se blodets vägar skimra i din hud
din jordbädd

hjärna
labyrint vari säden gror



den röda tråden
ariadne tråden
leder dig


så

strömmar detta rena vidare
in i ditt floddelta

fyller dig



rör vid dina solhjul
ansätter klangen
ekerklangen i dem





däri släpper eken bladen
ty ekens grenar kvistar knoppas
ur ekot av solvindens andhämtning





detta rena är nu i ditt bröst
du börjar andas i
en behaglig
andeström




du är
bälgen
vilken väcker glöden


därmed upplyses
dunkla sinnet




du smider
den öppna dagen





och detta järn har en klang

vilken är

mild

mildljusvärme





vid varje möte mellan hammaren och städet
dansar gnistor




hammaren
järnet
städet




vad
smider
du

du smider ditt hjärtas klanger
frigör sommarängen ur ditt bröst