Du har gömt oceanen i din skrivbordslåda.
På nätterna bygger du barkbåtar
och seglen fylls av ditt språk
som ingen annan förstår.

Du blåser dem över haven.
Din mun är nästan ömsint då,
som släckte den just
nattens allra sista ljuslågor.

Du drömmer vaken när de andra sover.
Stjärnrispor gnistrar kyliga
över dina bläckmörka hamnar.