Dessa sorgsna amatörpoeter
som sitter i sina kök, i deras lägenheter
och tittar på ett tomt papper med blodfläckar från det förflutna.
De finns inga lyckliga barn som springer på gården.

På första våningen
finns en tyst kvinna, men inte en poet,
jag aldrig har sett.
Men jag har hört om att hon blev lämnad av sin man för ett tag sedan
och sitter nu i sitt kök och gråter floder.

På andra våningen
finns en döende man, men inte en poet,
jag aldrig har vågat hälsa på.
Det kommer folk och knackar på hans dörr för att
se om han andas, där han ligger trött i sin säng.

På tredje våningen
finns en underviktig flicka, men inte en poet,
som alltid har skönhetstidningar i sin kasse (inte matkasse, utan bara kasse).
Hon har en stor spegel i badrummet och brukar
spy i toaletten om hon ser fet ut i den hemska hypnotiseringsspegeln.

På fjärde våningen
finns ett sorgligt par, men inte poeter,
som slänger ut varandras saker över balkongen.
Man kan höra hur han skriker, hon gråter, han hotar att lämna henne,
hon hotar att dö, han gråter, hon gråter och det slutar med kyssar i soffan.



På femte våningen
är det tomt, dödstyst, ensamt för tillfället (fast det brukar alltid vara så), men
ingen poet där.
Jag har gått upp på taket till våran gamla byggnad
och funderar på om jag kan flyga utan vingar.
Men inte är jag en poet, jag är exakt som de andra i mitt hus.





Dessa döende amatörpoeter
som stänger in sig själva bakom sina trygga dörrar,
de vill så gärna gråta blod och ord på pappret.
De vill så gärna bli poeter
innan de dör.



Utanför har alla lyckliga barn dött
och nu är vi här,försöker flyga utan vingar.