Någon från en annan tid går i skogen.
Han har glömt sitt ärende
men minns att det var angeläget.
För den som är vilse
är allt möjligt och omöjligt.
Vart var han på väg?

Solen skiner men åskan mullrar i fjärran.
Förunderlig är stunden, liksom utdragen,
som om tidens flöde samlades i ögonblicket
likt älven i dammen.
En bortsprungen häst betar i en glänta.

Han ser sitt ansikte
speglas i en vattenpöl.
Högt ovanför och långt nere i dyn
drar moln förbi mot nya sekler.

Snart ska ögonblicket brista
likt en fördämning
och tiden störta mot en ny årstid.
Plötsligt väller regnet och åskan in
medan vinden sliter i trädtopparna.
Ansiktet, ögonblicket, suddas ut.

Då minns han.
Regnet forsar ner för hans kinder.
Han ropar ett namn ur det förflutna
som ingen längre heter
och försvinner bort mellan träden,
till en annan tid, en annan stund,
utsuddad liksom ansiktet i pölen.
Regnet raderar hans spår i gyttjan.
Bara hästen hörde hans rop.