Jag kommer aldrig glömma hur det kändes
när livet tog slut.
Den skärande smärtan från överansträngda leder
handleden som vek sig
så jag inte fick upp sadeln på min häst,
och samtalet med läkaren som skakade på huvudet
och sa "du måste sluta arbeta, sluta med hästar...
byta ut ditt liv".

Den isande tom het som följde när jag sålt min häst
bytt bort min bil
och sagt "hej då" till mina arbetskamrater
och jag gick gråtande i mitt älskade hus
och kände att nu kan det knappast bli värre.

...och maken ringde och sa att nu hade företaget där han
jobbade kursat, så nu var han "friställd"...

Så vi flyttade från mitt hus.

och livet blev ett otryggt vacuum
där man emellanåt lyckas glömma
att en gång var man inte rik men väldigt lycklig
och att man en gång haft allt man önskat
är ingen tröst när man blir påmind om hur det känns
när det ena paret jeans, av två, inte längre passar
och när huden är skavd av underkläder som nästan passar
och det är dress code vid nästa körframträdande
och jag har inget att ha på mig
och det är inte inbillning; för garderoben är tom
och smärtan verklig

och bara titta på kläder gör lika ont i leder som i plånbok
så vid påsk är jag hemma
för utan svart kjol och vit blus blir det ingen konsert
och det gör för ont att gå och handla.