Kylan var inte speciellt påtaglig, jag hade hunnit vänja mig. Älvens vatten krusades en aning utav kvällsvinden, mitt hår kunde inte ligga stilla. Himlen var orange, rosa och blå, solen höll på att gå till sängs. Jag hade suttit nästintill blickstilla på träbänken i två timmar nu. Kände ingen mening med att gå därifrån. Igår hade jag haft en anledning till att skynda mig hem, men den hade nu försvunnit.

Jag förundrades över att vattnet såg så inbjudande ut, trots att det bara var april och att jag förmodligen skulle förfrysa mig om jag bestämde mig för att ta ett dopp. De små vågorna var mörka, men glittrade än i den sömndruckna solens sista strålar. En kall vind fick mig att huttra till för första gången på en lång stund. Jag drog ned luvan på jackan över huvudet och inbillade mig att det hjälpte. Mitt hjärta var kallt, min själ frös, huden knottrade sig.

I ögonvrån kunde jag se bilar köra över en bro, härifrån liknade de leksaker med blinkande ljus och brummande ljud. Jag önskade att mina ögon ville regna lite grann, men de lät bli. Trots att det var svårt försökte jag att inte tänka på min nya ensamhet, den kändes ändå overklig och långt borta. Det var inte det att jag inte var van vid att vara ensam, för det var jag, jag var bara van vid att välja det själv.

Först trodde jag att jag min hörsel misstog sig, men snart insåg jag att det var knastrande grussteg som närmade sig mig från skogen. Jag antog att de var någon som rastade sin hund eller kanske ett par som var ute på promenad, men ju närmare stegen kom, desto säkrare blev jag på att så inte var fallet. Stegen tillhörde en enda människa och snart skulle den människan vara i närheten av mig. Jag önskade bort personen, önskade bort fotstegen, men de fortsatte att göra sig påminda. Till sist slog sig någon ned bredvid mig på bänken och jag suckade, fast nog mest inuti.

”Tja,” sa personen bredvid mig. Av rösten att döma var det en tjej. Kanske i min ålder.

”Hej,” svarade jag och tänkte att jag snart skulle gå. Just nu orkade jag inte med sällskap.

”Kommer du hit ofta?”

Hon sa det på ett så skämtsamt sätt att jag inte kunde låta bli att skratta till: ”Inte direkt.”

”Jaså? Jag har sett dig här några gånger,” sa hon kryptiskt. Jag kunde inte utläsa om hon skojade eller inte.

”Säger du det?”

”Kanske.”

Jag vände mig mot henne, ljusbruna ögon glittrade mot mig i de sista svaga solstrålarna. Hennes mun log, hon hade piercing på vänster sida av underläppen. Några fräknar prydde hennes näsa och håret var ljusbrunt, kortklippt och vilt. Skinnjacka hade hon på sig och till det ett par svarta jeans och en mörkröd halsduk. Jag hade aldrig sett henne förut, hade ingen aning om varifrån hon kom, mer än att vi delade samma dialekt.

”Har killen lämnat dig?”

Frågan var så fräck att jag först blev helt mållös. Sedan svarade jag, liksom i försvar: ”Det var faktiskt jag som lämnade honom.”

”Han förtjänade det säkert,” sa hon och verkade uppriktig.

Hon tittade förbi mig nu, bortom mig. Jag visste inte vad jag skulle tro. Helst ville jag bara att hon skulle gå, försvinna och låta mig vara ensam.

”Ja, det gjorde han,” sa jag kort. ”Hejdå.”

Jag reste mig upp från bänken och skulle just gå när hon tog tag i ärmen på min jacka. Jag vände mig mot henne och hennes ögon såg allvarligt på mig.

Hon sa inte förlåt, ursäktade sig inte för något. Men utan ord fick hon mig att sätta mig ned igen.

”Varför ljuger du?” frågade hon. Jag kunde inte med att titta på henne, min blick letade sig ut över älvens vatten istället. Hur kunde hon veta att jag hade ljugit?

”Du har inte med det att göra,” svarade jag. ”Kan du låta mig gå nu?”

”Varför ska jag låta dig gå? Jag ser ju att du är ledsen,” sa hon med en ömhet i rösten som fick mig att vilja stanna. ”Bara för att du inte vet vem jag är, behöver det inte betyda att jag inte vet vem du är.”

Jag ville säga att jag inte förstod, jag ville fråga henne tusen frågor, men jag hann inte. Hon lade sin hand på mitt lår, jag mötte hennes ögon och lät mig falla ned i dem, jag brydde mig inte längre. Innan jag hade tid att ens försöka protestera kysste hon mina läppar. Kyssen var så öm, så försiktig, men samtidigt stark och liksom livsgivande. Jag kysste henne tillbaka, smakade hennes tunga och kände sötman och det lätta saltstänket. Jag tänkte att jag kände mig lycklig och aldrig ville gå hem.

Några sekunder kändes korta men samtidigt som evigheter. Allteftersom tiden rann iväg kändes det som om hon gjorde detsamma. Hennes läppar särades från mina, hennes hand från mitt lår. När jag öppnade mina ögon fanns hon inte längre där. Men jag satt kvar.