Då jag känner andetagen bli så ansträngande 
              kippandes, ytlighetens  syre  tränger  sig  på
att jag känner pulsen genom allt 
              hjärtat  mitt  som  blöder  så  kallt
genom ingenting 
              INGENTING


ett paradis kallat för intet
där mina steg travar sig fram 
               Där  jag  och  mig  själv  vandrar  hand  i  hand
På hal is, på grund, på molnen ibland 
               halkar, går, skriker
ibland stannar jag upp 
               STOPP


inandas det som lever, det som existerar i mina ögon
intar euforiskt tillstånd 
               ett  paradis  kallat  för  intet

Är det så att allt döljer sig 
               bakom skynket,  i mörkret,  i drömmen,  i en fantasi

  gömmer sig

Är jag ett skydd mot allt


Är allt ett skydd mot mig

Den mask som jag bär

 som bär mig