Jag har en bekant, en rolig kvinna med onämnt namn. Hon sade till mig i förtroende att ska man hälsa på här, måste man ha en avbitartång ett fullt glas vatten och en tandläkarborr med sig i sin handväska för här kan vad som helst hända. "Om jag kunnat klippa upp staketet och gå igenom det, hade jag inte behövt riva sönder mina strumpor och om jag hade haft lite vatten hade jag inte behövt gå med blodiga ben till tandläkaren och hade jag kunnat laga min trasiga tand själv, hade jag inte behövt gå dit alls." Vad pratar du om? tyckte jag var en befogad fråga. Om den gången vi tog genvägen över industriområdet när vi skulle hem till dig! Hon skrattade åt minnet, som jag helt glömt och berättade för mig att jag lovat ett litet äventyr på väg hem från bussen en väldigt sen onsdagskväll och hur jag tagit en genväg över området nära huset och det var mycket längre än jag trodde så vi genade över ett ståltrådsstängsel och hon hade snubblat på en nedlagd järnväg slagit sönder en tand och trasat sönder både strumpor och knän " o du" tillade hon med ett mystiskt leénde "när vi kom hem till dig drack vi världens godaste kaffe och det var starkt och vi kunde inte sova, så vi dukade till en liten picknick ute klockan halv fyra på morgonen. Det var dimma och nästan duggregn och vi satt i en filt medan fåglarna började sjunga. Och jag ringde till tandläkaren och fick komma klockan sju på morgonen." o det hade jag glömt!