- Känn dig för bara, sade han i ett försök att le förbindligt men utan att lova något, så ska du se att det blir hur bra som helst. Eller inte, tillade han och log tvetydigt.
- Hur tänker du då? undrade hon.
- Hörrödudu, jag tror inte jag tänker alls, fortsatte han som om han gett upp något han tidigare föresatt sig. Förbindligheten var borta, som vore den upplöst i sina beståndsdelar. Eller som en hägring i öknen när du når det du trodde var en oas.
- Du får nog ta det från en annan vinkel, sade hon eftertänksamt.
- Det där sade du eftertänksamt, eller hur? påpekade han hemlighetsfullt.
- Hur vet du det? undrade hon.
- Nu undrade du! skrattade han. Jag har vår konversation på min läsplatta. Vår dialog växer fram där automatiskt, parallellt med det analoga förloppet IRL!
- Det var som fan, sade hon, får jag kolla! Hur funkar det?

Läsplattans yta flimrade till, texten försvann utan förvarning som morgondimman när solen gått upp, och allt runt läsplattan tycktes förångas.

En tidlös tid gick eller gick inte.

Så flimrade skärmen till och allteftersom texten åter växte fram, materialiserades även omgivningen. Konversationen fortsatte som om ingenting hade hänt.

När de var klara med sitt samtal stod denna avslutande mening på skärmen:

Så var de klara med sitt samtal.