Jag har förlett mina tankar in i basgången, men jag struntar i nuet för det måste finnas en utväg.
Jag har förpassat dået och skjutit på framtiden, men blev fri bara från betydelse.
Om jag dog här och nu, hur lång tid skulle det ta innan någon hittade kroppen?
Jag vill inte bli ett äckligt lik, jag är en sådan som får se till att dö offentligt eller oåtkomligt.
Det är ingen idé - att försöka, att ge upp, att fortsätta.
Det slutar ändå med slutet.
Jag är så rädd att bli utnyttjad utan att utnyttja, men det är så man lever.
Det är så man driver ett samhälle, bygger en relation, blir hittad innan kroppen börjat ruttna.