Jag är förbannad, vet inte varför, kanske för att jag är lurad. Men det är jag väl inte?

Fast jag hade ju bestämt, beslutat att det bara fanns jag, tänkte: ring inte mig, för jag ringer inte dig.

Men så bara snuddar du, tvingar dig på, om det är tvång att stå utanför och knacka, eller andas.

Och du häller såpa i banan, samma gamla tankebana, och jag går på som en ångvält, känslorna framför som ett hundspann, må jag välta snart!

Och plötsligt hade jag spelat ut mina bästa kort, redan under uppvärmningen, fuck you, nu försvinner jag! Har jag tänkt flera gånger, men det är så jobbigt försöka tycka illa, speciellt om en oskyldig person, nästan bra, för fin för mig?

Och nu är det återvändsgränd, för skulle du plötsligt ge upp så skulle jag väl splittras som en mina, inte kunna röra mig på flera dar, och det är ditt fel!

Trots att ingenting egentligen har hänt, om man jämför med sånt man ser på filmer, i sitt huvud, de jag försökt att mata ut, som verkar sitta fast.

Att det som glittrar presumtivt kan vara lockbetet i en fälla är kanske vad som gör mig arg, jag grät av ilska, försökte dämpa mig, skakade och kände mig sjuk.

Och det var midsommarnatt, och jag tänkte att den lämnar mig nu, den går ur kroppen, allt ställs om som kugghjul i klockan.

Och när jag vaknar är allt förlorat

äntligen.