Du drar dina fingrar över min rygg
Jag känner att de är smutsiga igen
Och nu försöker du tvätta dig på mig
Jag är inte din tvål, jag är inte din skönhet, jag är inte. Inte.

Du har besökt henne, jag känner det på din hud
Och du vet att jag vet. Och du vet att jag vet att du vet att jag vet. Och jag vet.
Men vi säger ingenting.

Din kropp är full av henne
Och jag är inte tillräckligt fin, faktiskt inte tillräckligt bra. På något vis. Alls. Ens nästan.
Inte efter henne.

För inte ens när jag sätter på mig mina finaste kläder och ler mitt finaste leende så är jag ens i närheten. Av henne.
Jag är för förlorad för att ens hitta styrkan. För förkrossad för att ens orka gå.
Så jag ligger kvar där. Och låter dig dra din smuts över min rygg med din förhoppning om att du ska bli ren.
Men jag är inte din tvål, jag är inte din skönhet, jag är inte. Inte.

Jag vet vad du tänkt om mig när hon satt bredvid dig. Jag vet vad du har tänkt om oss. Jag vet vad du har tänkt om er. Och ni har pratat med varandra. Och jag har suttit här. Byggt ett pussel med femhundra bitar.

Du tar på mig och tror att de tankar du haft ska bli rena, förlåtna, glömda. Men de smiter genom ditt finger in i min rygg.
Dina smutsiga fingrar som bedrar mig, som lämnar mig, som vandrar över min rygg.
Smutsiga fingrar över min rygg.
Jag är inte din tvål, jag är inte din skönhet, jag är inte. Inte.