Jag står i det tomma rummet
och blickar ut genom fönstret
på våren som pågår.
Härinne dröjer vintern kvar.
Den rör sig oroligt mellan rummen
utan att slå sig ner någonstans.
Rimfrosten på insidan av rutan
är de döda flugornas svepning.
Varför tvekar årstiderna här?
För länge sedan skedde det
ett fruktansvärt illdåd,
säger hyresvärdinnan.
Något som fick själva
tiden att gå vilse.
Sedan den dagen famlar den
i blindo utmed väggarna,
rädd för allt tillkommande.
Jag ser på min hand
som just nu inte åldras
och skjuter upp fönstret.
Därute sjuder livet, trotsigt,
oövervinneligt.
Likt spjutspetsar
tränger fågelsången in.