Det var en sån där dag när hon hade massor att göra, ett fullbokat schema två barn i livskris varav en gick före allt och en bara sov eller fikade, berg med tvätt och kritiska auktoriteter, en gammal utbrändhet som ropade på syre, en danslängtan, för att inte tala om åtrån. Det var tvåhundrafemtio gånger elva uppgifter som skulle kontrolleras, kurser låg efter, samtal som måste genomföras, en farmor mindre, en mamma klagade på feminismen, en pappa  hörde sällan  av sig och en massa bröder som bråkade. svällande makaroner och kokkaffesump i diskhon, dagens huvudlösa möss blodigt intrampade i hallmattan och så en skitig toalett. kylskåpet gapade gärna tomt, sånär som på en burk mögliga sardeller. bötesattacker...en telefonräkning - au specielle. Hon visste, vardagsmisären paralyserade henne medan han laddade upp henne som när man gnider en vacker ballong mot en vägg, ja, den vill gärna fastna men kan smälla av närsomhelst Polära ytterligheter Då reste han, ur Avalons dimmor, riddaren på sin vita springare som förde henne bort från den monstruösa tillvaron och han baddade henne ömt med kärlek, kysste henne med bokstäver och rödrosade henne med sina kyssar tills de båda somnade. De sov sig bort till lavadrömmen, hållande sina hjärtan där i varandras bröst och hon viskade Sakta in i låst position för varje steg vi tar hakar vi alltmer fast i varann tiden en redan utstakad väg emot något, ett större än vad som går att förstå inte jag i alla fall förstår lika lam som elektrifierad av kärlek som ständigt förför förnyas fördjupas nej jag vill inte förstå förmår ej resa mig se dig