Som en vägg av röd sand, en klippa i rörelse, kommer den mot mig, alla sandstormars moder. Jag fäster tältet vid klippväggen, surrar fast lådorna vid varandra innan även de fästes i klippan med stålvajer. Små kastbyar har försvårat arbetet hela morgonen, men plötsligt blir det helt tyst och stilla, som stunden precis innan man dyker. Jag låter mig själv stanna upp, se bort mot stormen och med lika delar skräck och förtjusning ser jag att himlen nu försvunnit bakom all sand i atmosfären. Ett sista andetag. En sista stunds reflektion innan jag måste dyka in bakom tältets skyddande titankanvasväggar. Med ett öronbedövande vrål låser stormen in mig på obestämd framtid.