Jag var stående vid tågspåret och tänkte "Var det så här han kände? Var han så här tom, värdelös och borta? Kände han något?" När jag väl stod där var det som jag blev en badkruka, bara ville stoppa ner ena tån och backa tillbaka för kylan slog igenom kroppen.

"Var det så här han kände?"

Jag frågade mig själv det om- och om igen, ingen svarade, bara ett avlägset eco i mig själv.
Ångesten försvann men paniken skar i bröstet.
"Är detta verkligen ett val? Ska jag bara hoppa och hoppas på att mamma och pappa bara tror att jag rymt?"
Det skulle nog inte funka, eller hur?
Jag skulle bara vilja se hur det är att vara borta, se folk bry sig om mig.

Mamma och pappa, skulle ni vara stolta över mig för första gången i mitt liv om jag bara vände om och gick, skulle ni det? Eller skulle jag förbli den hatade, dom som ni konstant skriker åt, som ni inte låter göra saker, den som ni verkligen inte vill ha?
Förlåt mig, men jag tror inte ens att jag skulle vara saknad i era ögon.

Vem skulle sakna mig? Min katt? Kanske i fem minuter sen är det någon annan som ger henne mat.

Skulle dom sakna mig? Skulle dom vara stolta att jag äntligen fick mod och gjorde något jag tänkt på länge; stå upp mot mig själv?

Skulle han sakna mig eller bara vara glad att slippa mig?

Jag antar att vi aldrig får reda på det, eftersom jag är den badkruka jag alltid varit så doppar jag inte ens tån men backar undan innan vattnet nuddar huden.