Ibland kan tidens klockor stanna.
Som om minuten håller andan en stund,
öppnar ett djup i allt det som är.
En förnimmelse av en annan närvaro.

Som då månljuset lyser upp den tysta vinterängen
en stjärnklar natt i ett annars dystert november,
eller då hembygdskyrkans klockor kallar till julbön.

Som efter stormen då vågen dragit sig tillbaka
då sjön är spegelblank och dagen så tyst
att endast sjöfågelns vingslag hörs över öppet vatten.

Som essensen av häggens blomdoft
genom ett halvöppet sommarfönster
där barnet slumrar i vaggande regnbågsdröm.

Som tankar i vårkvällens rofyllda timme
då älvorna dansar i aftonrodnaden
och binder kransar av vitsipporna i kohagen.

I dessa ögonblick är känslan så intensiv.
Livet är nära.