Hon är ju inte mer än en avdankad blues
Blir aldrig mer eller bättre än så här
Barfota i sin sårbarhet
Skygg i sitt leende

Varifrån kommer tankarna?

Det vet hon inte

Hon känner bara de mjuka vingeslagen
av vemod mellan nerverna
De som alltid berättar samma sanning
I skålen snurrar ögontårar, den bittra smaken av q
och hon vill kapa sina händers längtan