när nätterna var
så långa att
mörkret aldrig hann
lägga sig
var ditt skratt där.

och förändringar
har tagit ditt liv.
och det där klivet
från att hört
ett leende i varje mening
till att bara vänta
tills samtalet är över
känns som ett fall
i en betongtrappa.
och det gör så jävla ont.

och du vet att jag hatar
att förlora människor
att det är sällan folk
känner mitt
hjärta levande.

du och jag
har hållit varandra
över ytan
som att vi varit
livbojen ute
på ett djupt jävla hav

och rädslan som
aldrig tog över
i våran lilla lägenhet
för vi båda andades
här.

som jag var din bästa vän.
som bara var ett
samtal bort när livet
höll på att fucka ur.
som sa att det löser sig
till slut.
som tog dig ur din
regnskur

och jag antar
i soffan i denna
sketna lägenhet
saknar jag
min bästa vän

nu när mitt liv
håller på att fucka ur
finns det ingen som
säger att det löser
sig till slut

eller som håller upp
ett paraply
i min livsskur.