Författaren sitter i soffan på sin glasveranda. Framför honom ser man en trädgård med blommande prästkragar på en oklippt gräsmatta och, längre bort, ett intensivt grönt försommarlandskap. Några rödbruna kor, åkrar, träd. Bakom honom ser man faluröda stugor, en enorm traktor och några brädhögar. Han är smal och har stubbat hår. Är klädd i röd Tshirt och slitna jeans och brunbränd i varje fall i ansiktet.
Intervjuaren: Ni ser ut att må bra?
Dickson: Absolut! Jag är lycklig som en civilingenjör på semester. Igår var det min namnsdag. Jag äter jordgubbar varje dag.
Intervjuaren: Är civilingenjörer lyckliga människor?
Dickson: Så gott som alla jag känner är det. Och tro mig, jag känner många!
Intervjuaren: Lyckligare än författare?
Dickson: Otvivelaktigt! Civilingenjörens yrkesliv är som författarens - fast utan skrivkramp. Och med bra, stadig lön. Civilingenjörer lever längre än några andra. Författare dör ofta tidigt. Bittra, besvikna, utslitna.
Intervjuaren: Fast ni har skrivit om olyckliga civilingenjörer också?
Dickson: I varje fall frustrerade, ja. Det går inte att skriva om människor som mår bra. De saknar motor. Och det finns såklart olyckliga ingenjörer likaväl som lyckliga författare. Ingen människa är typisk om man tittar närmare. Generaliseringar fungerar egentligen bara för saker man inte vet så mycket om. Men de kan vara användbara ändå.
Intervjuaren: Så författare…
Dickson: Förlåt, jag måste berätta! Jag var i Turkiet. Jag gillar inte att resa men åkte till Istanbul med en vän. Jag tycker mycket om att komma hem igen och för att kunna komma hem måste man resa bort. Men det hör inte hit. Poängen är att när man har varit i Turkiet fungerar inte generaliseringarna längre. Turkiets premiärminister blir en annan, dess utrikespolitik får en innebörd. Själva ordet ”turk” för en helt annan betydelse. Jag tänker på vänliga människor vi har mött, folklivet på gatorna, glada barn, unga människor som dricker öl och tilltalar oss på engelska, en man i traditionella kläder som bjuder oss på te. Turkiet får en historia, arkitektur, ljud, dofter. Tankefiguren fungerar inte längre. Den myllrande verkligheten kan vara positiv eller negativ men den är något helt annat än generaliseringen, som bygger på förenkling.
Intervjuaren: Är det vad skrivarbetet går ut på?
Dickson: Ja, skönlitteratur handlar om det specifika. Nästan alltid. Men man behöver arbeta med generaliseringar också, som bakgrund, fond, kontraster. Läsarens förväntningar är viktiga. Är en person i en text ”advokat” eller ”murare” eller ”turk” betyder det något. Men man måste vara aktsam med att inte stryka sådana förväntningar eller fördomar medhårs. Advokaten måste älska hårdrock eller pelargoner eller något. Han måste vara en individ. Ingen verklig advokat uppfyller alla schablonbilder vi har. Det är viktigt att skriva om det man verkligen kan, annars hamnar man lätt i det generella.
Intervjuaren: Känner ni nån advokat?
Dickson: Jag har haft nära kontakt med några stycken, i olika sammanhang. En var nära vän.
Intervjuaren: Hurdan var han?
Dickson: Han var mycket intresserad av litteratur, det var därför vi blev vänner. En advokat och en civilingenjör som var intresserade av litteratur.
Intervjuaren: Du skriver ibland om livet efter döden? Hur kan du veta något om det?
Dickson: Fast då hittar jag på en egen verklighet, som jag vet allt om. Det funkar om man hittar på ett land också.
Intervjuaren: För att återknyta, om man kan välja bör man alltså bli civilingenjör snarare än författare?
Dickson: Om man kan, och anser att lycka är det viktigaste i livet.
Intervjuaren: Vad anser ni är det viktigaste i livet?
Dickson: Att skriva böcker.
Intervjuaren: Är det viktigare än att äta och sova?
Dickson: Man äter och sover för att kunna göra vettiga saker, som till exempel att skriva. Jag pratar om mig själv nu, det förstår ni? Jag har inga recept för andra människor. I varje fall inga jag talar högt om.
Intervjuaren: Men ni har recept ni behåller för er själv?
Dickson: Har inte ni det? Om man har en god vän som dricker för mycket är det ju uppenbart för alla på en mils avstånd att han bör dricka mindre eller inte alls. Eller hur? Och det vet han naturligtvis själv också. Vad hjälper det honom att höra mina enkla lösningar?
Intervjuaren: Ni är utomhus mycket?
Dickson: Egentligen inte. Jag är ute en stund på morgonen när jag skall till kontoret och promenerar till något lunchställe varje dag. Annars sitter jag inne.
Intervjuaren: Men ni är så brun. När ni är ledig, kanske, på landet?
Dickson: Då sitter jag inne och skriver hela dagarna. Men jag har lätt att bli brun. Jag tror det är allt te och kaffe jag dricker. Och all öl. Det behövs bara en liten skvätt sol för att jag skall bli solbränd. Jag har aldrig kunnat sitta i solen. Jag älskar fint väder och det blir nästan aldrig för varmt för mig men jag vill vara i skuggan.
Intervjuaren: Varför då?
Dickson: Jag tycker direkt sol är obehagligt rent fysiskt. Dessutom kan man varken skriva eller läsa i solen, man får bara ont i huvudet. Eller, jag skall inte säga ”man” utan ”jag”. För mig är en strand en vacker sommardag ett helvete. Jag kan inte tänka, inte göra något. Efter det första doppet blir jag uttråkad och min kropp mår dåligt av all sol. Jag är den sortens person som åker ner till stranden på kvällen vackra dagar, hoppar i, tar en simtur, sitter och njuter en kvart och sen åker hem igen.
Intervjuaren: Sysslar ni med idrott?
Dickson: Nej.
Intervjuaren: Tränar?
Dickson: En kompis övertalade mig att ta en springtur på stranden i Frankrike nån gång i början av åttiotalet. Vi sprang någon kilometer. Det var helt OK, men jag sitter som sagt hellre i skuggan.
Intervjuaren: Ni ser inte stillasittande ut.
Dickson: Jag rör på mig. Jag rör på mig för att kroppen behöver det men jag gör ingen stor sak av det. Som jag sa, jag tar mig till jobbet och hem igen. Skall jag arbeta mig trött vill jag uträtta något. Hugga ner ett träd eller så.
Intervjuaren: Tycker ni idrott och träning fördummar?
Dickson: Nej, jag tror inte man blir dummare av att syssla med idrott. Och antagligen inte så mycket klokare heller. Däremot är det ingen tvekan om att man blir klokare av att läsa. Man blir kunnigare, får bredare horisonter och större känslomässig spänst.
Intervjuaren: Det är ganska ovanligt att höra någon prata så.
Dickson: Ja, man brukar låtsas att alla sysslor är likvärdiga. I en mening är de det. Människor får göra vad de vill och man bör avhålla sig från att kritisera andras val. Samtidigt är det självklart att litteratur har ett stort värde.
Intervjuaren: OK. Låt oss tala lite om litteratur!
Dickson: Gärna!
Intervjuaren: Det intresserar er mer än träning och idrott?
Dickson: Definitivt. Plus att människor oavbrutet diskuterar fysiska aktiviteter men ingen diskuterar böcker längre.
Intervjuaren: Ni ser en förändring?
Dickson: Ja, när jag var ung, för trettio år sedan, räknades litteratur fortfarande. Nu är det en slags lustig vana för gamla tanter.
Intervjuaren: Ni låter bitter?
Dickson: Nej, absolut inte, det är inget som drabbar mig personligen. Jag har det jag behöver. Och jag vet att sådant kommer och går. Jag vet att betydelsen för olika former av kvalitativt skrivande bara kommer att öka på lång sikt.
Intervjuaren: Varför då?
Dickson: För att världen blir mer och mer civiliserad. Ju mer mänskligheten utvecklas, ju fler som lyfter sig ur armod och analfabetism, desto viktigare blir det andliga. Litteratur, konst, musik, filosofi och annat.
Intervjuaren: Många skulle säga att vår tid är materialistisk och konsumistisk.
Dickson: Vi beter oss exakt som människor som just befriats från en djup materiell brist brukar göra. Med överkompensation. Ge det några generationer!
Intervjuaren: Men det finns så mycket mer som gör anspråk på vår tid nu? Dataspel, film, teveserier. Och, för all del, idrott?
Dickson: Absolut. Men sådant hjälper oss bara i viss mån att djupna som människor. Jag är tveksam till om idrott eller dataspel kan hantera de stora frågorna. Vilka vi är, vad vi gör här och om det finns någon mening med alltihop. Till en del, kanske, men det behövs alltid litteratur. Alltså skrivna ord, om de sedan finns lagrade i en dator eller som bläck på cellulosafibrer. Det långsamma, eftertänksamma. Det finns inget medium som är överlägset det skrivna ordet för att tänka och förmedla tankar. Och det är tankar vi behöver för att hantera våra liv. Tankar är viktigare för oss än kött och vin och oerhört mycket viktigare än underhållning.
Intervjuaren: Ni låter föraktfull?
Dickson: Jag har också behov av underhållning, det är inget skamligt i det. Jag rakar mig varje dag, det är ett annat behov. Men om man jämställer Kafka eller Borges med en landskamp i fotboll har man missat något oerhört grundläggande. Fotboll hjälper dig tillbringa eftermiddagen på ett behagligt vis men det hjälper dig inte att leva. Återigen: bägge behövs men det finns en hierarki.
Intervjuaren: Hjälper era historier människor att leva?
Dickson: De hjälper i varje fall mig att leva! I övrigt vet jag inte. Mitt ansvar är ett litet löv i litteraturens enorma trädgård men jag tar mitt arbete på största allvar.
Intervjuaren: Era texter sysslar ofta med existentiella frågor?
Dickson: Ja. Och ju mindre uppenbart det är desto bättre fungerar det. Kanske.
Intervjuaren: Tror ni på Gud?
Dickson: Inte ett dugg. Jag ser det som önsketänkande, dålig analys och gammalt skrock. Men jag skulle vilja att man kunde läsa mina texter och inte märka det. Jag vill absolut inte nedvärdera eller döma människor som tror. De har sin syn, jag har min.
Intervjuaren: Är inte dina tankar viktiga?
Dickson: Mina ståndpunkter är inte viktiga i texterna. Var och en måste fatta sina egna beslut. Jag vill skildra det jag ser och lämna mina slutsaster och åsikter utanför. Åsikter förändras dessutom hela tiden. Man kan inte hålla på att skriva om sina texter varje gång man byter ståndpunkt. Fast jag säger inte att jag alltid lyckas.
Intervjuaren: Ni har en del texter som är ganska politiska eller som i varje fall behandlar politiska teman.
Dickson: Vad tänker ni på då?
Intervjuaren: Ni har till exempel skrivit om Kadaffi?
Dickson: Det är riktigt. Jag är emot Kadaffi, men det påverkar nog egentligen inte texten. Det är bara en historia. Händelserna under den arabiska våren intresserar mig mycket. Det är en av vår tids stora dramer.
Intervjuaren: Ni säger att ni byter ståndpunkt. Gör ni det ofta?
Dickson: Egentligen inte. Inte i grundfrågorna. Men mina attityder förändras oftare. Och beror på situationen. Efter några år av borgerligt styre kanske mera statligt engagemang behövs. Och efter några år av socialistiskt behövs kanske mer frihet för individen. Poängen är att texter inte skall sitta fast i dagsaktuella frågor. De kan spegla dem på olika vis, men inte argumentera för endera detaljlösningen.
Intervjuaren: De skall syssla med det eviga?
Dickson: Ja, faktiskt. Om jag bortser från din något raljerande ton så tycker jag faktiskt det. Människans natur, levandets villkor. Trosfrågor, livets olika skeden, besvikelser, kärlek, längtan. Sjukdom, framgångar. Livets stora frågor i det lilla.
Intervjuaren: Trosfrågor?
Dickson: Ja, alltså inte klädesplagget. Eller, ja, det också!
Intervjuaren: Jag förstår det. Jag menar, ni anser uppenbarligen att tron är irrelevant?
Dickson: Absolut inte. Religion är ett grundläggande behov hos oss människor. Jag anser personligen att det inte finns någon Gud men behovet finns där ändå. Det är som när man har fått en fot amputerad. Den fortsätter att klia. Det är också så att tusentals år av poesi och musik har varit fokuserad på det religiösa. Man kan inte lyssna på Bachs H mollmässa och inte älska Gud. Det går inte.
Intervjuaren: När började ni skriva?
Dickson: Det hände i andra ring i gymnasiet. Det var en plötslig upptäckt, som när man lär sig onanera. Och lika härligt. Under fem år gjorde jag mycket lite annat än skrev.
Intervjuaren: Vad hände sedan?
Dickson: Jag upptäckte att jag knappt hade några vänner kvar och att jag inte hade haft någon kvinna på många år. Jag var ensam och eländig. Som en knarkare eller spelmissbrukare.
Intervjuaren: Så då slutade ni skriva?
Dickson: Nej, men jag försökte skaffa mig ett liv också. Vid sidan om.
Intervjuaren: Hur gick det?
Dickson: Sådär. Skrivandet har alltid hindrat mig att gå in helt för något annat. Å andra sidan har det gett mig några av mina intensivaste, bästa stunder. Ärligt talat har jag ibland svårt att begripa vad människor som inte har ett kreativt intresse lever för.
Intervjuaren: Skrivandet som svar på frågan om livets mening?
Dickson: Nä, men som ett sätt att leva intensivare.
Intervjuaren: Vad är ert förhållande till stil?
Dickson: Överskattat.
Intervjuaren: Vad menar ni?
Dickson: Det finns många läsvärda böcker med förfärlig stil men många böcker med underbar stil är helt oläsbara. Ibland kan stilen komma ivägen för stoffet, och faktiskt förstöra en bok.
Intervjuaren: Men då är väl stilen dålig?
Dickson: Det kan man kanske säga. Eller fel stil för just den texten. Poängen är att man fäster för stor vikt vid stilen. Många kritiker ägnar nästan allt utrymme åt att mycket detaljerat klassificera stilen. Jag skulle gissa att det är för att det är enklare och eftersom det är där de har sin skolning. Men som presumtiv läsare vill man veta hur väl det är gjort och hur intressant boken är. Även många författare fäster alldeles för mycket vikt vid formen. Man har en form som man vill fylla med innehåll, och det blir sällan bra.
Intervjuaren: Hur arbetar ni själv med formen i era texter?
Dickson: Jag försöker hitta bästa sättet berätta det jag vill säga. Ofta innebär det att jag successivt förenklar språket och formen. Tar bort ornament och språkliga särdrag. Men det är lättare för mig än många andra eftersom jag saknar den typen av litterär talang som gör att man hittar snygga formuleringar. Det jag rensar bort är rätt värdelöst i varje fall.
Intervjuaren: Måste även innehållet vara enkelt?
Dickson: Nej, det kan vara ganska komplext och komplicerat utan att det är ett problem. Själva historien. Fast man bör hålla sig till den, och undvika allt ovidkommande.
Intervjuaren: Ni gillar inte experimentell litteratur?
Dickson: Jo, tvärtom! Jag är tacksam att det finns människor som håller på med sådant. Men jag läser inte så mycket. Det hör till spelets regler att de flesta experiment misslyckas. Men en sån som James Joyce har ju betytt enormt mycket för alla oss som skriver och tänker. Som Einstein eller Bohr inom fysiken. Men det innebär inte att jag läser hans bok till frukost varje dag. Jag borde kanske, men jag gör det inte.
Intervjuaren: Experimenterar ni själv?
Dickson: Sen kan man ju diskutera Joyces inflytande. När personer utan hans begåvning försöker skriva lika avancerade verk blir det pinsamt och bortkastad möda. Jag vill hävda att hans bästa, mest positiva inflytande är på författare som inte alls visar det. Han skapade vissa tekniker som idag känns helt naturliga. Man kan använda dem i barnböcker utan att det känns konstigt. Det är rätt anmärkningsvärt. Försök smuggla in Schrödingers katt i en barnbok! Du skulle bli stämd.
Intervjuaren: Experimenterar ni själv?
Dickson: Nej, inte mycket. Jag försöker utveckla min form, men oftast genom att förenkla. Den som är intresserad av form har inget att hämta hos mig.
Intervjuaren: Ni jobbar mest i korta format?
Dickson: Jag gillar det. Korta texter för människor som lever samma sorts liv som jag, med mycket jobb och få kvällar då man kan sätta sig ner och plöja tvåhundra sidor i en roman.
Intervjuaren: Romanen intresserar er inte som form?
Dickson: Jo, absolut, men jag tror att en roman idag skall se annorlunda ut än den traditionella romanen som skrevs av Tolstoy, Flaubert och andra. Så mycket av vad de gjorde görs bättre i andra medier nu, som film.
Intervjuaren: Så hur skall en modern roman se ut?
Dickson: Vet inte, mer än att den skall vara kort och tät. Inte så baserad på handling eller situationer. Nästan inga beskrivningar! Visste jag det skulle jag väl skriva den? Fast jag läste en inte helt lyckad bok för några år sedan som kom en bit på vägen. Det finns säkert fler, jag är inte så bra på att följa med.
Intervjuaren: Vilken bok är det ni tänker på?
Dickson: The Short Happy Life of Oscar nånting. Av en karibisk författare.
Intervjuaren: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Diaz?
Dickson: Just det, om du säger det. Men klockan börjar bli mycket. Jag vill inte vara brysk, men det är ändå semester.
Intervjuaren: Förlåt mig! Jag får tacka för er tid.
Dickson: Ingen orsak. Det var bara kul! Men är det inte fantastiskt, klockan är kvart över sex men solen står fortfarande högt på himlen? Jag älskar sommaren.
Intervjuaren: Ja, det blev en fin dag trots allt.
Dickson: Det blev det verkligen! Nu skall vi äta middag.
Intervjuaren: Får jag fråga vad det blir?
Dickson: Sommarmat, latmat. Kycklingsallad. Jordgubbar efteråt. Jordgubbarna är en viktig rit såhär års.
Intervjuaren: Låter härligt.
Dickson: Eller hur!