Känner mig som i en bubbla.

Försöker knacka hål på bubblan men bubblan är för stark.

Jag ropar men ingen hör.

Till slut ger jag upp och sätter mig ner och vilar mot bubblans vägg.

Som skulle kunna liknas vid en man som fastnar i brevlådan med sitt skägg.

Väggen är för solid och ingenting för mina svaga händer att ta hål på.

Så går dagar efter dagar, månader efter månader som blir till år.

Får ingen respons på mina försök att sjunga, att ropa, att tankeöverföra min text som rakt från hjärtat är.

Här sitter jag mot bubblans vägg när hägg och syren redan blommat och rosornas tid är här.

När ingen hör så sitter jag väl här till jag dör.