Mitt kött och blod
har stelnat.

huggen i sidan
ökar för sekunder
och klockan på väggen skriker
att tiden går framåt ändå.

Jag vandrar golven
jag stämplar i borgen
där vi vårdar de gamla
jag springer mellan skriken
från de som försummas.

*

Han vandrar golven
mellan metallspån och glas
och de sa inte så mycket
när de sopade upp hans avslitna fingrar
från golvet
bland splittret.

Han har lika ont som jag.

*

Det var jag som förlorade hoppet
när jag lyfte den svenska välfärden
på mina axlar
som blödde ut vår ofödda dotter
fattigdomens straff.

*

Det var han som förlorade tiden,
som dränkte sig
och sina sorger
i en skitig flaska
som stal den sista gnistan,
allt vi hade kvar
*

ryggraden
lyfter samhället
på våra bristande skuldror
med våra spruckna knogar

*

De undrar
om min historia är gammal
tillhör en svunnen tid
där världen såg värre ut
där människor led
där proletärerna slogs
med kvinnorna bredvid
när de rika var de onda,
och slog oss längst ned
när krigen skulle dåna
och bomber föll som sten

2012,
och himlen har aldrig varit mörkare.