Tog en promenad före dagens OS-tittande.

Gick försjunken i djupa, och dystra, funderingar kring min sexuella identitet (är jag a- bi- eller c-sexuell?) och kring mina, obefintliga, erfarenheter från min ungdom,

då jag passerade en (mindre) lekplats och fick syn på ett äldre par. De var utrustade med varsin hink och spade (större), och höll på och grävde i sanden.

Jag hajade till, men enligt principen
sköt dig själv och skit i andra gick jag bara vidare.

Borde jag ha stannat och frågat Varför i helskotta håller ni på och skottar sand på lekplatsen?

Kanhända samlar de sand för att försöka fylla det timglas som sakta, och obevekligt, rinner ut…

jag gick vidare och tänkte att livet är en absurd historia.

Man kan välja att skratta eller gråta.
Jag valde att skratta, högt och hjärtligt.

Sedan tänkte jag på hur jag reagerat när jag hörde att mitt e-postprogram snart kommer att sluta existera. Min första, spontana tanke: hur ska jag fixa detta?

Kris och katastrof!

Nu riskerar jag att bli fullständigt avskuren, inte kunna bli nådd, inte kunna nå, förvirrad, ensam och rädd. Förändringar föder ångest, allt ska vara som det alltid varit, stilla, stilla…

och jag är inte 80+ som man skulle kunna tro.
Jag kan fixa förändringar. Jag vet att jag kan.

Jag gick vidare, sanden rinner genom timglaset.