I kort ett ögonblick existerar hon med samma självklarhet som alla dem som kom före. De gråstenslutande. Hon är Vera. I varje stavelse besläktad. Lika oönskad. Lika hungrig. Lika naiv och lätt att trampa på. För att man kan. I gatmörkret efteråt. Rinner hon åter undan. Snabbt bortstädad av närvarons motsättning. Hon är så van. Men trots detta går det en snyftning genom kroppen hon inte kan kontrollera. Hennes händer vill sträcka ut och ta fatt. I sitt ansikte. I sin kropp. I det där. Som fanns. En liten stund.

När hon gestaltade en främling.